Kan man någonsin få för många lampor?

Det kan man säkert, men detta är två must-haves. Ribbon från Habitat och Wow från KayJay

Arkitetktoniskt dilemma

Jag läste nyss i Borås Tidning om diverse förslag som inkommit för att utsmycka den omdebatterade 70 meter höga ackumulatortanken. Tre arkitektkontor har fått göra två förslag var, ett sansat och ett fritt. Inget av förslagen är direkt dåligt även om jag måste säga att Rosenbergs Arkitekters tuttifrutti-kaskad av mosaik närmast för tankarna till tablettasken med samma namn snarare än till det respektingivande landmärke man vill att det ska vara.

Omtolkningen av Guggenheimmuseét i New York var en intressant företeelse och då jag är ett stort Frank Lloyd Wright-fan så var det med förväntan jag väntade medan pdf:en laddades. Jag borde ha insett det direkt. Guggenheimmuseét är en byggnad av på tok för stor orginalitet och så smakfullt genomförd att en omtolkning av verket i princip är dömd att misslyckas. Den kan fungera som hyllning, men som egen byggnad ger jag Rosenbergs Arkitekters förslag tummen ner. En omtolkning är i min mening ett ganska pretantiöst epitet på deras torn med svarta ränder. En del av min besvikelse ligger troligtvis även i att jag först trodde att det var Whites Ulla Antonssons förslag Våd som var omtolkningen och jag tyckte det var helt okej som sådan. Vilken bitter ironi.

Vår lokala stolthet arkitektkontoret MA Arkitekter drar till med en vågad och futuristisk satsning som jag trots allt inte riktigt föll förr. Min favorit i startfältet blir Whites Varp-förslag där tornet klätts i ett virrvarr av stålrör som under natten med ljussättningens hjälp blir till ett läckert skuggspel.

Stadsarkitekt Rossing påpekar att om man väljer att genomföra ett av de mer vågade förslagen så riskerar man att skapa debatt och dela staden i två läger. Åh, nej! Det vill vi ju absolut inte! Hemska tanke! (obs! ironi)

I alla fall jag brukar ställa mig på de kontroversiella förslagens sida, må det röra ackumulatortanken eller "örat" på Sandwalls plats. Inte på pin kiv eller för att vara dryg som många tycks tro utan för att jag anser att bra konst ska skapa debatt. Boråsarna har en märklig tendens att bli förbannade och högljutt klaga så fort konsten inte faller dem i smaken, jag blir snarare nästan lite smånöjd när så är fallet. För vem vill bo i en stad där konsten inte väcker känslor? Hur kul vore det? Är man rädd för att råka provocera med sitt konstval så kan man inte heller räkna med att någon ska utrycka sitt gillade på ett djupare plan än att "den är väl okej".

Det var mitt inlägg i konstdebatten.