En ny favorit

Tadao Ando's fantastiska betongarkitektur.

Egoism och översitteri?

Under ett besök i varberg förra helgen upptäckte jag detta nybygge, tronande på en kulle mitt i en klunga med låga typiskt halländska längor med sadeltak.

Vad jag kom att tänka på var ett citat av Jun Aoiki, som ritat denna villa som jag bloggat om tidigare.

Vad han sa som fastnade i mitt minne var: man väljer en specifik plats att bygga och bo på för att man tycker om den. Det gäller även tidigare bebyggelse, och därför bör man visa respekt mot det gamla. Att sticka ut uppfattas bara som egoism och översitteri.

Arkitekternas omoral

Att OS skulle vara ett spel för demokrati och en väg dit för kineserna framstår för mig som ett skämt. Det är uppenbart att så inte är fallet när religösa ledare torteras, folk tvångsdeporteras för att bereda plats för arenor och OS-byar och landskap torrläggs för att försörja huvudstaden med vatten.

I ljuset av detta är det för mig helt oförklarligt hur arkitektkontor kan erbjuda sina tjänster, uppenbarligen helt utan reflektion över signalerna de sänder ut. Signaler om att Kinas handlingar skulle vara okej. Störst kritik riktar jag mot OMA som ritat CCTVs nya huvudkontor. Kinas centraltelevision som ju är själva hjärtat i censuren.

Vad som däremot bara blir mer uppenbart är att det inte verkar finnas någonting alls som kan stoppa en arkitekt som är på väg att få realisera ett stort projekt.

Jag önskar att arkitekterna vågade tänka mer med hjärtat och satsa på hållbara och etiska projekt, inte bara byggnadsmässigt utan även sett till koncept och sammanhang i samhället.
Att inte bara sikta in sig på sin egen prestige och rita lyxbyggnader utan våga lägga ner lika mycket tid och omsorg på ett hus med kommunala hyresrätter.

På det sättet kan arkitekterna rädda världen!

Vart tog de andra kontoren vägen?

Wingårdhs håller sig framme.

Chalmers Kårhus
Korsvägen
Universeum
Mölndals station
Astra Zeneca Mölndal

Dessutom har de som bekant nyligen vunnit tävlingen om utformningen av nya Mölndals centrum.

Ombyggnaden av slussen

SvD visade idag upp några genomarbetningar av Nyréns vinnande förslag, gjorda av internationellt ansedda kontor. Bland annat Foster + Partners, Jean Nouvel och BIG.

Jag måste säga att jag tycker att förslagen håller genomgående hög nivå och alla har satsat mer eller mindre på att inte bara skapa en hållbar trafiklösning utan även en intressant ny stadsdel, om man så vill.

Det enda jag är rädd för är att man genom alla enorma broar, torg och parker på pålar, fyllda till bredden med kultur och nöjen, råkar bygga bort det som trots allt är Stockholms signum:

Vattnet.

Att bygga nytt i en gammal miljö del 2

Herzog & de Meuron kan också.

Att bygga nytt i en gammal miljö

Jun Aioki klarar det som många arkitekter går bet på.

Stadsbyggnadskontoret brainstormar

Stadsbyggnadskontoret i borås har träffats för att brainstorma och visionera om utbyggnaden av den del av centrum som ligger runt spårområdet. En av idéerna går ut på att lägga en simbassäng på krokshallsberget. Den ska vara helt i glas och sticka ut över kanten så att de badande kan se ner på resenärerna som är på väg mot stationen.

Jag förstår inte varför man ska ha en bassäng där och inte heller vem som skulle vilja gå dit mer än någon enstaka gång men tycker att det var ett befriande galet och utflippat förslag och säger KÖR HÅRT!

Under the influence...

...ritade jag en lampa...

Låda på låda

Modernism?

Kan man någonsin få för många lampor?

Det kan man säkert, men detta är två must-haves. Ribbon från Habitat och Wow från KayJay

Arkitetktoniskt dilemma

Jag läste nyss i Borås Tidning om diverse förslag som inkommit för att utsmycka den omdebatterade 70 meter höga ackumulatortanken. Tre arkitektkontor har fått göra två förslag var, ett sansat och ett fritt. Inget av förslagen är direkt dåligt även om jag måste säga att Rosenbergs Arkitekters tuttifrutti-kaskad av mosaik närmast för tankarna till tablettasken med samma namn snarare än till det respektingivande landmärke man vill att det ska vara.

Omtolkningen av Guggenheimmuseét i New York var en intressant företeelse och då jag är ett stort Frank Lloyd Wright-fan så var det med förväntan jag väntade medan pdf:en laddades. Jag borde ha insett det direkt. Guggenheimmuseét är en byggnad av på tok för stor orginalitet och så smakfullt genomförd att en omtolkning av verket i princip är dömd att misslyckas. Den kan fungera som hyllning, men som egen byggnad ger jag Rosenbergs Arkitekters förslag tummen ner. En omtolkning är i min mening ett ganska pretantiöst epitet på deras torn med svarta ränder. En del av min besvikelse ligger troligtvis även i att jag först trodde att det var Whites Ulla Antonssons förslag Våd som var omtolkningen och jag tyckte det var helt okej som sådan. Vilken bitter ironi.

Vår lokala stolthet arkitektkontoret MA Arkitekter drar till med en vågad och futuristisk satsning som jag trots allt inte riktigt föll förr. Min favorit i startfältet blir Whites Varp-förslag där tornet klätts i ett virrvarr av stålrör som under natten med ljussättningens hjälp blir till ett läckert skuggspel.

Stadsarkitekt Rossing påpekar att om man väljer att genomföra ett av de mer vågade förslagen så riskerar man att skapa debatt och dela staden i två läger. Åh, nej! Det vill vi ju absolut inte! Hemska tanke! (obs! ironi)

I alla fall jag brukar ställa mig på de kontroversiella förslagens sida, må det röra ackumulatortanken eller "örat" på Sandwalls plats. Inte på pin kiv eller för att vara dryg som många tycks tro utan för att jag anser att bra konst ska skapa debatt. Boråsarna har en märklig tendens att bli förbannade och högljutt klaga så fort konsten inte faller dem i smaken, jag blir snarare nästan lite smånöjd när så är fallet. För vem vill bo i en stad där konsten inte väcker känslor? Hur kul vore det? Är man rädd för att råka provocera med sitt konstval så kan man inte heller räkna med att någon ska utrycka sitt gillade på ett djupare plan än att "den är väl okej".

Det var mitt inlägg i konstdebatten.